Allt gick inte som jag tänkt. Jag trodde det skulle gå fort, att jag skulle få ont och PANG.. en bebis men nej. Det började den 28/5 23.20 med att jag skulle sova mig och jag ligger i sängen och jag känner att jag kissar på mig.. men det var vattnet som börja gå. Jag flyger upp ur sängen och in på toaletten. Det slutar och jag går ned för att berätta för David vad som håller på att hända. Men jag hinner inte så långt utan måste till toaletten igen. Jag sitter nu på toaletten på nedvåningen och skriker på David att komma men inget händer. Jag kan ta mig upp och tar en handduk mellen bena och tar mig in till tvrummet där David somnat i soffan och gu vad han har somnat. Jag får ruska om honom för att han skall vakna och tillslut vaknar han och jag måste springa på toaletten igen. Yrvaken flyger han upp och undrar vad som händer. David ringer förlossningen och berättar vad som händer. Kvinnan i telefonen vill att vi kommer in eftersom bebisen inte är fixerad. Mamma är på väg och jag springer runt för att få ordning på allt. Mamma kommer och vi tar oss i väg. Det fortsätter att rinna vatten, men mindre nu. Vi blir inskrivna kl 00.36 och får komma in till ett "mjuktrum" som de kalla det. Glad att vi ringde när vi gjorde det eftersom de avböjde ett par som kom efter oss.

Känner inget än men när vi kommit in i rummet och de har undersökt mig och kopplat på mig CTG:n. Värkar kommer och går, ganska lätta och avtar och jag kan sova. Är uppe flera gånger på natten för att kissa. På morgonen vid kl 8 börjar värkarna att komma igen. David åker hem för att se så allt går bra hemma med tjejerna. Han hinner komma innanför dörren och säga hej så får han sms från mig om att det är sju min mellen värkarna. Nu blir det bara jobbigare och jobbigare och kl 10.35 flyttas jag till förlossningsavdelningen. Här ifrån börjar det bara göra ondare tills de tycker att jag borde ta epidural. Det kommer in en kvinnlig narkosläkare som enligt mig känns väldigt oerfaren som inte lyckas lägga någon på mig utan efter mycket jobb lägger hon en så kallad spinal istället som jag inte alls gilla. Kl 11.25 läggs en spinal. Jag blev helt borta, känndes som hela världen bara flöt bort för mig. Kände mig hög nästan och det kliade något fruktansvärt. Seija hade ju kommit mycket tidigare om jag inte fått den, men jag hade så fruktansvärt ont att det hade varit vågat att strunta i bedövning. Blev så irriterad på narkosläkaren som säger till mig att jag måste samarbeta. Känner att hon kunde vara mer duktig och bara få det gjort.

Brottom var det med att få ut Seija nu. Tydligen hade hon navelstrången runt halsen och navelstträngen blev lite klämd helatiden vilket gjorde att syretillförseln var dålig till Seija. En läkare kom som tog prov på henne och allt såg bra ut, men de ville gärna få ut henne för de visste inte hur länge hon skulle klara detta. Jag försökte krysta utan att känna något, utan fick lyssa på dem för att ens veta om det kom någon värk. Läkaren finns kvar i salen när jag aktivt börjar kryssta, som det står i mina papper. Kl 12.18 kommer Seija ut! Lycka! Det blev en Seija tänker jag, alla som trodde det skulle bli en Sám. Kände väldigt starkt för henne redan där, min lilla flicka. David gråter och jag kan inte sluta säga "titta David, där är hon". Hon har navelsträngen runt halsen som de genast tar bort. Tydligen var navelsträngen väldigt lång. Nu har jag henne på mitt börst och allt känns så bra, äntligen är allt över, nu kan jag se framåt, koncentrera mig på vår lilla prinsessa nr tre!